Fortsatt paus

Försökte igår och i förrgår få tag på en läkare som kan göra ultraljud. Tänkte att DET kan jag ju göra, och SEN bestämma mig om jag ska fortsätta. Ultraljud skulle tagits imorgon men jag gick inget napp på någon av de 5 kliniker jag kontaktat. Min vanliga läkare är på semester och många fler än han är det, visade det sig.

Plötsligt blev jag lugnare. Det är inte längre upp till mig, jag behöver inte fatta något beslut. Det går helt enkelt inte utan ultraljud och då får jag vänta en månad. – Jag har alltså inte börjar med hormoner, ska jag göra något nu har jag och läkaren kommit överens om att jag ska få överföring av fryst blastocyst i ostimulerad cykel. Det jag har förstått har större chans att lyckas än mycket annat. Bättre att ta ett färskt ägg + en blastocyst från frysen än att ta tillbaka 2 ägg samtidigt, enligt en svensk studie jag hittat.

Nu lite lugnare. Lite äldre. Inte så mycket klokare. Och så vill jag helst av allt bli kär..

En längre paus

Det har blivit en längre paus nu, både gällande bloggandet och det som har att göra med barnförsöken. Läste just mitt sista inlägg från 18:e april, drygt 2 månader sen, och rubriken var ”På´t igen”. Så kände jag då, just nu känns det främmande. Men så blir det, när jag är inne i ett försök känner jag så starkt att jag vill, men så när jag får distans, blir jag mer rädd och osäker.

Sen sist har jag börjat min yogalärarutbildning, som är väldigt intensiv och bra. Tankar dök upp: ”Om jag nu satsar så mycket tid och pengar på det här, så kommer jag får slänga bort det under flera år om jag får barn – vad är egentligen viktigast för mig?” Kom snabbt fram att det inte är så viktigt för mig att kunna t.ex. jobba som yogalärare, eller att kunna gå iväg till studios och yoga (även om jag verkligen gillar det).

Har inte haft en lugn stund de sista 2 månaderna heller. Är för ambitiös med allt jag gör och ger mig aldrig (i princip) tid att ”bara vara”, att vila, att lata mig och vara med mig själv. Har varit fullt upp på alla plan, med yogalektioner på jobbet, i en lokal jag hyrt med allt vad det innebär, har haft mycket resor i jobbet, har en massa plantor och växter att ta hand om, har haft mycket plugg på utbildningen och så har jag ett rikt socialt liv också. Egentligen har jag det väldigt, väldigt bra, men tankarna på ”ska jag eller ska jag inte”, har legat där och gnagt. Varje dag. Trots att jag sagt till mig själv att jag ska få en paus nu. Varje natt när jag vaknar går tankar till detta svåra beslut. ”Orkar jag?” ”Att aldrig vara ensam, hur ska jag klara det?” Ja ni förstår.

Sen har tankarna på relation också kommit upp väldigt mycket. Vill ju gärna träffa en man och få barn med honom. Men jag gör inte så mycket för att träffa nån, IVF:erna har tagit sin tid och energi det här sista året. Det är ju verkligen så, fast jag har inte insett det. Att ha den anspänning som det innebär (inte minst med att komma ihåg allt man ska göra och ta med sig och hålla koll på klockan 3 ggr per dag i flera veckor…) har gjort att nu när jag försöker slappna av har blivit otroligt trött. Nästan som utbränd på något sätt. Varvat med att jag är ”som vanligt” (dvs glad!).

Har velat blogga så många gånger men energin har inte funnits där. Har mycket jag vill skriva och dela med mig av, kanske är detta som en dagbok för mig – det känns bra att skriva i alla fall. Men nu får det räcka för ikväll. Känns bra att skriva igen, oavsett om någon läser eller inte så är det terapeutiskt på något sätt. Kram och god natt snart!