Plötsligt en man, en ny ekvation

Har fortsatt pausa. Har haft svårt att få fatt på en känsla av vad nästa steg ska bli, och när. Det faktum att läkaren i Stockholm dömt ut mina möjligheter att bli gravid med egna ägg och att han därför, på grund av mina dåliga värden,  inte kommer hjälpa mig med recept, har gjort att det inte känns lika enkelt längre.

Var på en dejt i början av juli där allt stämde väldigt bra. Vi hade lika åsikter och tankar om allt vi pratade om och jag kände mig mer hoppfull – och inte minst intresserad – än på mycket länge. Kände att det kanske fanns en möjlighet att träffa en man och bilda familj med. Han var där jag är i livet och kändes så bra. Men vi har inte träffats igen. Semestrarna kom emellan och han skulle göra av sig när han var tillbaka i stan. Vilket han inte gjort. Jag har inte hört av mig heller, eftersom en annan man dykt upp i mitt liv.

Träffade honom för 3,5 vecka sen och vi har setts totalt 7 dygn – vi bor i olika städer. Vi har inlett något väldigt snabbt, han känner till mina Danmarksresor och han vill ha barn. Även om jag ännu inte vet om det kommer bli vi, sätter detta igång så mycket tankar. Är så rädd att om jag inte försöker få barn nu, kommer det vara för sent när vi som par är redo. Om jag får barn själv tror jag han stannar, men han vill så klart ha ett eget barn också. Och jag har fyllt 42 i or och har urdåliga hormonvärden…

Bestämde mig efter mycket vånda att inte göra återföring denna månad. Konstigt nog känns det så mycket viktigare att jag kan få barn när jag träffat den här fina mannen. Men blir det ett barn med eller utan hans inblandning? Hinner jag vänta på vår relation? Vågar jag?

Många jobbiga tankar och funderingar. Försöker andas och vara tacksam för honom. Och försöker känna tillit. En månad kvar till nästa beslut…

 

Annonser

Fortsatt paus

Försökte igår och i förrgår få tag på en läkare som kan göra ultraljud. Tänkte att DET kan jag ju göra, och SEN bestämma mig om jag ska fortsätta. Ultraljud skulle tagits imorgon men jag gick inget napp på någon av de 5 kliniker jag kontaktat. Min vanliga läkare är på semester och många fler än han är det, visade det sig.

Plötsligt blev jag lugnare. Det är inte längre upp till mig, jag behöver inte fatta något beslut. Det går helt enkelt inte utan ultraljud och då får jag vänta en månad. – Jag har alltså inte börjar med hormoner, ska jag göra något nu har jag och läkaren kommit överens om att jag ska få överföring av fryst blastocyst i ostimulerad cykel. Det jag har förstått har större chans att lyckas än mycket annat. Bättre att ta ett färskt ägg + en blastocyst från frysen än att ta tillbaka 2 ägg samtidigt, enligt en svensk studie jag hittat.

Nu lite lugnare. Lite äldre. Inte så mycket klokare. Och så vill jag helst av allt bli kär..

En längre paus

Det har blivit en längre paus nu, både gällande bloggandet och det som har att göra med barnförsöken. Läste just mitt sista inlägg från 18:e april, drygt 2 månader sen, och rubriken var ”På´t igen”. Så kände jag då, just nu känns det främmande. Men så blir det, när jag är inne i ett försök känner jag så starkt att jag vill, men så när jag får distans, blir jag mer rädd och osäker.

Sen sist har jag börjat min yogalärarutbildning, som är väldigt intensiv och bra. Tankar dök upp: ”Om jag nu satsar så mycket tid och pengar på det här, så kommer jag får slänga bort det under flera år om jag får barn – vad är egentligen viktigast för mig?” Kom snabbt fram att det inte är så viktigt för mig att kunna t.ex. jobba som yogalärare, eller att kunna gå iväg till studios och yoga (även om jag verkligen gillar det).

Har inte haft en lugn stund de sista 2 månaderna heller. Är för ambitiös med allt jag gör och ger mig aldrig (i princip) tid att ”bara vara”, att vila, att lata mig och vara med mig själv. Har varit fullt upp på alla plan, med yogalektioner på jobbet, i en lokal jag hyrt med allt vad det innebär, har haft mycket resor i jobbet, har en massa plantor och växter att ta hand om, har haft mycket plugg på utbildningen och så har jag ett rikt socialt liv också. Egentligen har jag det väldigt, väldigt bra, men tankarna på ”ska jag eller ska jag inte”, har legat där och gnagt. Varje dag. Trots att jag sagt till mig själv att jag ska få en paus nu. Varje natt när jag vaknar går tankar till detta svåra beslut. ”Orkar jag?” ”Att aldrig vara ensam, hur ska jag klara det?” Ja ni förstår.

Sen har tankarna på relation också kommit upp väldigt mycket. Vill ju gärna träffa en man och få barn med honom. Men jag gör inte så mycket för att träffa nån, IVF:erna har tagit sin tid och energi det här sista året. Det är ju verkligen så, fast jag har inte insett det. Att ha den anspänning som det innebär (inte minst med att komma ihåg allt man ska göra och ta med sig och hålla koll på klockan 3 ggr per dag i flera veckor…) har gjort att nu när jag försöker slappna av har blivit otroligt trött. Nästan som utbränd på något sätt. Varvat med att jag är ”som vanligt” (dvs glad!).

Har velat blogga så många gånger men energin har inte funnits där. Har mycket jag vill skriva och dela med mig av, kanske är detta som en dagbok för mig – det känns bra att skriva i alla fall. Men nu får det räcka för ikväll. Känns bra att skriva igen, oavsett om någon läser eller inte så är det terapeutiskt på något sätt. Kram och god natt snart!

På’t igen….

Rubriken fångar en av mina känslor. Jag har inte gett upp, ”På’t igen”. Har inte testat idag (=TD) men testade negativt igår och i förrgår. Ska testa en sista gång imorgon innan jag helt släpper taget om hoppet för denna gång.  Imorgon är RD 13, det har gått väldigt snabbt och jag inser att de vill ha testerna gjorda rätt tidigt på Trianglen. Men så vill de helst att man tar blodprov,  vilket jag inte kommer göra – om jag inte går 2 streck imorgon förstås.

Att ha 2 blastocyster I frysen har gjort mig lite coolare denna gång. Annars har det känns tungt att göra den 5e IVFen.  Hur många Är rimligt att göra? Har lite trängt bort de väldigt dåliga värdena jag fick information om för ca en månad sen. Med så fina ägg de säger att jag har är det lätt att bara fokusera på dem. Och på hoppet, ”kanske nästa gång,  det är kanske bara en tidsfråga nu ”. Kanske naivt att hoppas med mina dåliga värden. Ska prata med läkaren snart. Ny IVF eller FET? Också svår fråga nu.

Kram och godnatt. Annars är allt bra.

Glatt överraskad!

Den här IVF-resan har både varit den lättaste och den tuffaste. Med oro för cysta, kraftigt försämrat amh-värde & rekommendation om äggdonation, läkarstrul och medicinstrul, och sen frustration över beslutet att långtidsodla mina ägg.

Ni som följt vet ju att allt har gått bra, allt har löst sig på vägen och kort protokoll var både otroligt mycket lättare för kropp och psyke och gav bra resultat. Ja, faktisk så bra att jag igår fick veta att jag nu har 2 blastocyster I frysen! Så oväntat och glädjande! Som jag förstår det har man betydligt större chans att bli gravid med fryst blastocyst. Inte vet jag om mina dåliga värden + min ålder ändå påverkar chansen men för mig blir det en signal att det kanske finns en chans ändå.  Men mest hoppas jag så klart på det lilla frö jag bär på. Är idag på RD 4.

Tydlig målbild

Det blev ett ägg (väldigt fint 8-celligt enligt läkaren) som sattes in igår och även om jag läkaren och jag inte är överens har jag numera förlikat mig med att de vill långtidsodla mina 3 övriga ägg. Jag håller tummarna hårt som 17 för att jag antingen inte behöver använda något av dem alternativt om jag behöver det – att minst ett blir en fin blastocyst som går att frysa till ett ytterligare försök. De andra hade celldelats olika. Minns inte vad läkaren sa just nu men jag tror det var typ 7, 9 och 11 celler på de andra. Vet inte om det är bra eller dåligt, har ju en känsla av att ”jämt antal” är det bästa? Något som vet?!

Som någon så snällt tipsade om, genom att berätta att hon och hennes man skulle titta på hur befruktning, celldelning och resten av proceduren ser ut i livmodern, för att ha att meditera kring, hittade jag denna kort-film att ha som ”målbild” klicka här för att se den! Det är en fin animerad bild om hur ägget blir befruktat, efter spermiernas långa simtur, hur det delar sig och hur det fäster för att sedan utvecklas till ett litet barn. Så ska det se ut och så ska det blir.

Jag med all min oro och tvivel känner inte av det just nu. Jag skriver ”just nu” eftersom jag vet att det kan ändra sig och svaja fram och tillbaka. Men just nu känner jag starkt att jag VILL HA ett barn. En bebis, ett barn, någon att uppfostra, fostra, lära mig av, dela saker med, se växa… kanske laga mat och yoga tillsammans med, eller spela fotboll. Vem vet vad det blir, om det blir. Drömde för några nätter sen (efter äggplock och innan återföring) att jag hittade en liten bebis i min säng. Den var min men jag mindes inte att jag haft någon förlossning. Det var en flicka, och jag blev glad över det. Det är nog första gången jag drömmer om ett barn, på ett sådär verkligt sätt, och om ett spädbarn. Mycket som händer med hormoner i kroppen…

Irriterad

Jag fattar inte riktigt varför jag reagerar som jag gör. Att fatta beslutet att återföra ett ägg har blivit ångestfyllt.  Känner en massa olika känslor där jag är rädd att fatta fel beslut, att jag känner mig feg och dum, att jag inte litar på läkarna. Men ett ägg blir det, trots dess känslor och ont i magen. För alternativet med två känns inte heller bra.

Som sagt, jag har googlat. Ett ET (återföring) + ett FET (frysåterföring) ska ge lika bra eller bättre resultat som 2 ägg tillbaka vid ET. Men, nu tycker jag att kliniken ”bråkar” med mig. Jag har helt fantastiskt 4 fina ägg, jag får ett tillbaka och vill frysa 3. Men nej då, min klinik vill absolut odla till blastocyster, även om det inte gick förra gången (då var det 2 ägg). Jag tror inte de kommer klara odlingen,  det gör bara toppenägg. Men jag tror att även ägg som inte klarar blastocystodling kan bli barn!

Försökte prata med den som ringde från labbet idag men hon pratade väldigt svår danska och höll fast vid att de ville odla vidare. Menade att de som inte blir blastocyster inte heller skulle utvecklas i livmodern. Är det verkligen så undrar jag?

Känner mig irriterad, orolig och ledsen. För jag hade hoppats få 3 till frysen.  Nu känns det som att de ”slänger bort” 3 fina ägg. Vet att blastisar har stor chans men jag tror inte mina kan bli det – utanför livmodern.

Nu på väg över sundet. Jag vill ju vara glad och tacksam nu!! 😦